utan dina andetag, tankar och sömn
Ska ringa Samantha nu, men borde skriva av mig.
Har huvudet fyllt av tankar men så fort jag ska skriva så går det inte, det som brukar vara det absolut bästa..
Ibland känns det som att allt som händer är mitt fel, känner ni så ibland?
Dom sjukaste sakerna kan jag få ångest över, eller så är det bara en sak att sätta fingret på när den dagliga ångesten blir för mycket. För ja, ibland blir det för mycket.
Jag har inte skrivit något om det i bloggen och kommer vänta med det, men det kommer antagligen mer och mer. Beroende på om jag skriver eller inte. Det som är skönt just nu är att det är knappt någon som läser, så det känns som att jag kan skriva utan att blotta mig för varenda människa ute på gatan. Men egentligen vad spelar det för roll? Det är ju jag. Det är ingenting jag rår för eller vill ha. Detta det är bara där, vilket jag vill eller inte. Dag ut och dag in, år ut och år in. Ibland värre ibland bättre, men dock alltid där. Låt mig vara den där glada tjejen hela tiden ist, snälla. Det är skrämmande när dessa perioder kommer. Det känns och det känns hårt. Mest för att jag är orolig att det ska bli lika jobbigt som de jobbigaste gångerna. Jag orkar inte tjata och prata om det hela tiden. Men samtidigt är det ännu värre att bara låte det stanna där inne och låtsas. För när man inte låtsas märker folk och frågar. Frågorna lyckas alltid komma vid fel tillfälle och när jag inte orkar prata om det. Vad händer då? jo konflikter, vilket är det sista jag vill ha med någon just nu. Det bidrar till mer ångest. Och ångest bidrar till att det kommer stanna där längre än vad det behöver!
Godnatt.
